Svarte-Petter

För 5 månader sedan föddes en ynklig liten bockkilling med, för jämtgetter, unik färg.

Eftersom han från början var för svag att stå själv blev han en flaskkilling som jag omedelbart förälskade mig i.

 Vi kelade varje dag och han följde efter barnen som en hund.

Han växte så det knakade och utvecklades till en stilig svart bock med kraftiga horn, så för en månad sedan fick han flytta ihop med dom andra bockarna i "ungkarlslyan".

Jag tycker att det har gått jättebra och det har varit relativt lugnt inne hos dom.

I morse hittade jag Petter död! :´(

Ihjälstångad? Jag vet inte, men i så fall är det första gången det har hänt hos mig sedan jag skaffade mina första getter för 15 år sedan.