Som jag har berättat om tidigare håller vi på och fixar med stallet.
En grov takås är sprucken, så den har vi tillsvidare stöttat upp med en provisorisk stötta.
I dag bar jag in brädorna jag skulle måla i stallet och "gillrade" upp dom efter konstens alla regler i och utanför min, än så länge, enda hästbox eftersom det har blivit för kallt att måla ute i porten.
I eftermiddag/kväll har jag varit med "nordisen" på privatlektion och eftersom han har varit lite kinkig att lasta på sistone ville jag ha hjälp av maken.
Som ett brev på posten kommer då alla våra barn för att se vad som står på och ignorerar sin vana trogen mina varningar/förmaningar om att hålla sig ur vägen.
Hästen som funderar på att gå upp på transporten ändrar sig i sista stund och backar tillbaka ut och parkerar ovanpå 4:ans fot.
Av förklarliga skäl vrålar ungen för full hals och häststackar´n som precis upptäckt sitt misstag försöker att hastigt förflytta sig i sidled varvid skottkärran, som av någon anledning stod i närheten, skramlande tippar. Häststackar´n hoppar snabbt åt andra hållet och sätter sig pladask på ändan, faktiskt utan att något barn låg mosat under.
Nu var han givetvis ännu mindre motiverad att gå upp på transporten och maken som inte har några högre tankar om hästar i allmänhet och "nordisen" i synnerhet bestämde att lastningen skulle avblåsas och 4:an omedelbart skjutsas till akuten för omvårdnad.
Eftersom vrålandet, efter en hastig koll av foten, i stället övergick till osande svordomar (som jag inte har en aning om vart barnet har lärt sig) lät sig maken övertygas om att ungen nog skulle överleva och hästlastningen kunde återupptas.
Tidigare i höst rymde mina bockar ur hagen. Tyvärr lyckades vi bara fånga in fem. Dom övriga tre har hängt hos kossorna och grisat ner på foderbordet (till makens stora irritation) i största allmänhet, men aldrig låtit sig infångas.
Efter avklarat ridpass och relativt friktionsfri lastning av häst vände jag hemåt och gratulerade mig själv till att ha en så bränslesnål bil att tankmätar´n inte ens rört sig sedan jag åkte hemifrån.
Nästan hemma fick jag svaret varför. Den visar FEL och jag fick bränslestopp på krönet av näst sista backen.
Som tur var klarade jag av att rulla på friläget hem till våran infart.
Puh, där hade jag tur för det hade inte varit roligt att gå hem efter trafikerad väg i höstmörkret, utan reflexer, med svartbrun häst.
Jag väntade med att lossa honom eftersom det var så mörkt att jag inte såg något utan ficklampa och dessutom ville jag försäkra mig om att maken, som utlovat, hade plockat bort de nymålade brädorna ur boxen innan jag skulle stalla in hästen.
Men, vad skådar mitt norra?
Gödseldörren står på vid gavel och inne i stallet står de förrymda bockarna!
Efter en hastig kringgående rörelse lyckas jag överlista dom och stänga dörren utan att dom hinner genomskåda min list.
"Jag är listig, jag är smart, jag är ett riktigt geni"! Hahaha!
Tyvärr hade dom fått med sig en ungget in som jag inte vill ska bli betäckt för tidigt.
I min iver att försöka återbörda henne lyckas jag driva dom, vid det här laget, förvildade bockarna i sken runt stallet.
BRAK så tippar den provisoriska stöttan och det strilar ner sågspån från taket samtidigt som det flyger träflisor och knakar betänkligt.
Eftersom jag har läst att man ska ställa sig i en dörröppning eller krypa under ett bord för att skydda sig från instörtande tak vid jordbävningar hoppar jag resolut in i dörröppningen. Vi har nämligen inget bord i stallet.... Hihi!
När jag konstaterat att taket nog inte kommer att störta in i dag heller går jag ut för att hämta ponnyn som jag antar står i hagen.
Det gör hon inte!
Efter lite muttrande hittar jag henne nöjt mumsande gräs på lägdan. Det går uppenbarligen inte så bra med hennes bantning.
Sådan matte, sådan ponny kanske! Hrm, hrm....
Då återstår det "bara" att hämta hem stackar´n som fortfarande står kvar i transporten nere vid vägen.
Han har under tiden han har väntat roat sig med att plocka bort sprinten som håller mellanväggen. Nu står den snyggt lutad mot en häst som inte är helt förtjust över mina försök att baxa tillbaka den på plats.
Japp! Ungefär så kan en dag i mitt liv se ut, eller det måste bli värre innan det kan bli bättre.....? :)
Själv då?
Godnatt!
