lördag 20 juli 2013

Bondungar

Jag är inte född "bondunge", men har alltid haft ett brinnande djurintresse och från början var det särskilt hästar jag vurmade för. 
Tyvärr är jag uppvuxen under/efter Sveriges stora avhästning så det fanns inga hästar kvar i min omgivning. Hästen var nästan ett mytologiskt djur för mig.
Jag fick inte möjlighet att lära mig rida förrän jag började på högstadiet och då bara under två terminer eftersom min kompis som jag brukade få följa med flyttade. 
Min morfar, som nästan alltid hade två hästar och var väldigt avelsintresserad avvecklade jordbruket och slaktade sin sista häst samma år som jag föddes.
Min mamma brukade få inackordera mig hos jordbrukande släkt och vänner någon vecka varje sommarlov för att jag skulle få mitt lystmäte.
När jag träffade min man hade jag ingen aning om att han var tvättäkta bondunge, eftersom han tyckte att det var pinsamt och höll det hemligt. 
Det var min svärmor, född 1920, som gav mig mina grundläggande kunskaper om jordbruk och djurhållning innan jag anmälde mig till en distansutbildning i Husdjursskötsel och Växtodling.
Hon hade skött om korna och mjölkat sedan hon var 8 år. Hon brukade även prata längtansfullt om fåren hon mindes från sin uppväxt, men som inte längre fanns kvar eftersom dom ersatts av modernare köttraser med lång svans och kort dålig ull. Den gamla rasen hade kort svans och så lång ull på hösten att det bildades en mittbena på ryggen och ullen sviktade upp och ner när dom gick. Hennes barndoms får släpptes på skogen över sommaren, men det var väldigt viktigt att hämta hem dom igen innan löven började falla för då blev dom visst så skygga att det nästan var omöjligt att få tag på dom. 
Tyvärr dog min svärmor 1999, så hon hann aldrig uppleva mina Klövsjöfår som på pricken stämmer överens med hennes beskrivning av barndomens får.


Jag tycker att det är särskilt roligt att mitt djurintresse har gått i arv till mina barn. Ja dom är faktiskt äkta bondungar och stolta över det. 1:an har till och med valt att gå Lantbruksutbildningen och är med sitt gedigna intresse och kunskap till stor hjälp för mig. 

1 kommentar:

  1. Stolta bondungar är bra att vara! Jag förstår att du hjälper dem att bli det. Din man gissar jag också är stolt numera - över sin bakgrund och sin familj!!!

    Att få sin praktiska kunskap genom sina föräldrar är få svenskar förunnat idag.

    SvaraRadera