"Spark i baken"

Fick en kommentar från Helena idag och det fick mig att inse att jag faktiskt inte gjort något inlägg sedan i november då vi hade tvingats avliva vår 50-kgs hund. Tack för "sparken i baken" Helena! :)

Anledningen till tystnaden är först och främst att jag inte tycker mig ha något att berätta, men även att jag är fullt upptagen med livet som rusar fram i överljudsfart.

För att komprimera senaste månaden så har jag och några utvalda getter varit statister i det årliga bygdespelet på hembygdsgården. Uruselt väder, men förvånansvärt mycket folk ändå.

"Bondmoran" trasslar ut en intrasslad Naima.

Någon dag efter bygdespelet bar det, för andra året, av till Gammlia med ett gäng jämtgetter som ska förgylla deras sommar i år igen.

1:an med sambo ska så fort som möjligt flytta in i huset vi "råkade" köpa i höstas och ta med sig både hästar och höns, så där tillbringas en hel del tid med renovering för att göra det beboeligt.

Vi har även "råkat" köpa grannhuset som delar gårdsplan med det tidigare, men det lilla torpet duger tyvärr bara till att göra garage utav.

1:an har även skaffat en valp som jag ganska ofta fått äran att passa. 

Stundtals har han bott här hos oss då husse och matte jobbat, men det är ju bara roligt trots att jag får räkna med söndertuggade saker och en och annan olycka på golvet. I och för sig kände jag mig inte fullt lika positiv då han lyckades bajsa ner mina mc-byxor....

Vi var till utställningen i Vännäs och tittade på en tänkbar ny ras.

 50-kgs hunden var ju en blandras, men jag har lusläst rasbeskrivningar och hittat en ras vars beskrivning stämmer ganska exakt med honom. Grosser schweizer sennenhund är en relativt ovanlig ras och det föds få valpar, men kanske finns det ändå en valp till mig inom en överskådlig framtid.

Ponnyn och Nordsvensken skulle som vanligt jobba med barnridning på midsommarafton, men Nordsvensken, som är borta på bete över sommaren, hade fått stryk av en annan häst och blivit halt, så han fick ledigt, med ponnyn var ju "fit for fight", så hon skulle i alla fall få tjänstgöra....trodde jag.

Strax innan vi skulle åka, skulle jag bara göra den sista finputsningen och bland annat kratsa hovarna på henne, men det såg ut som om hon trampat i svart smörjolja, vilket jag inte kunde förstå när hon skulle ha gjort. När jag försökte kratsa bort "oljan" sjönk plötsligt hovkratsen djupt in i hoven och det började rinna blod. Hjälp, vad händer!? Hennes hovslagare bor 10 mil bort = vill inte åka ända hit för 1 häst och vi hade körförbud på hästtransporten. Min buttre man som normalt sett tycker att det daltas för mycket med djuren fixade en besiktningstid redan på måndagen och ställde upp och skjutsade ponnyn tur och retur, 20 mil, till hovslagaren efter jobbet. Anar att han förstår att hon är min ögonsten och att jag inte skulle bli så rolig att leva med om jag även skulle mista henne så kort efter 50-kgs hunden och favvokatten. 

Domen då? Hon hade trampat på något och skadat strålen, men prognosen är god. Hon går för närvarande gipsad, har inte ont och som jag förstått det (ska dubbelkolla för säkerhetsskull) ska hon få ta bort gipset om någon vecka.

Lördagen tillbringade jag traditionsenligt uppe på berget som vätskekontrollant vid den årliga löpartävlingen,sedan gjorde jag det enkelt för mig och tog med hela familjen till Tacoafton på campingen.

Eftersom jag är mästare på att skjuta upp gruvsamma saker och lägenheten var uppsagd tills i dag var vi tvungna att städa ur 2:ans lägenhet senast i går. Maken, som jobbar förmiddagsskift den här veckan, undrade om det var okej om vi åkte dit vid 20-tiden eftersom han hade en hel del att fixa med innan. Visst tyckte jag, eftersom lägenheten bara är en etta med kokvrå. Klockan hann bli 22 innan vi kom oss iväg och i samma ögonblick kom jag på att jag glömt bort mitt kvällsjobb. Det slutade med nattarbete, men som tur är har jag första semesterveckan och hästarna går ute dygnet runt, så jag kunde kosta på mig liiite sovmorgon. 

I stort sett alla djur har fått komma ut på bete och har inte hunnit börja rymma än, så lite andrum från djurskötseln har vi just nu, men då tycker i stället maken att det är lämpligt att fylla 50....

Menyn är ganska klar och partytältet är nästan uppe, men vart finns tiden och inspirationen för festligheterna?

Som grädde på moset behöver min gamla mamma extra hjälp och omsorg eftersom hon senaste åren börjat visa tecken på demens och inte alltid klarar vardagen på egen hand. Tack och lov har hon ingen självinsikt, utan tycker bara att det är trevligt med uppmärksamheten och att allt i övrigt är som vanligt.
Hoppas att jag finner tid och inspiration till åtminstone ett till inlägg i sommar?

Ha det gott så länge!