"Spark i baken"

Fick en kommentar från Helena idag och det fick mig att inse att jag faktiskt inte gjort något inlägg sedan i november då vi hade tvingats avliva vår 50-kgs hund. Tack för "sparken i baken" Helena! :)

Anledningen till tystnaden är först och främst att jag inte tycker mig ha något att berätta, men även att jag är fullt upptagen med livet som rusar fram i överljudsfart.

För att komprimera senaste månaden så har jag och några utvalda getter varit statister i det årliga bygdespelet på hembygdsgården. Uruselt väder, men förvånansvärt mycket folk ändå.

"Bondmoran" trasslar ut en intrasslad Naima.

Någon dag efter bygdespelet bar det, för andra året, av till Gammlia med ett gäng jämtgetter som ska förgylla deras sommar i år igen.

1:an med sambo ska så fort som möjligt flytta in i huset vi "råkade" köpa i höstas och ta med sig både hästar och höns, så där tillbringas en hel del tid med renovering för att göra det beboeligt.

Vi har även "råkat" köpa grannhuset som delar gårdsplan med det tidigare, men det lilla torpet duger tyvärr bara till att göra garage utav.

1:an har även skaffat en valp som jag ganska ofta fått äran att passa. 

Stundtals har han bott här hos oss då husse och matte jobbat, men det är ju bara roligt trots att jag får räkna med söndertuggade saker och en och annan olycka på golvet. I och för sig kände jag mig inte fullt lika positiv då han lyckades bajsa ner mina mc-byxor....

Vi var till utställningen i Vännäs och tittade på en tänkbar ny ras.

 50-kgs hunden var ju en blandras, men jag har lusläst rasbeskrivningar och hittat en ras vars beskrivning stämmer ganska exakt med honom. Grosser schweizer sennenhund är en relativt ovanlig ras och det föds få valpar, men kanske finns det ändå en valp till mig inom en överskådlig framtid.

Ponnyn och Nordsvensken skulle som vanligt jobba med barnridning på midsommarafton, men Nordsvensken, som är borta på bete över sommaren, hade fått stryk av en annan häst och blivit halt, så han fick ledigt, med ponnyn var ju "fit for fight", så hon skulle i alla fall få tjänstgöra....trodde jag.

Strax innan vi skulle åka, skulle jag bara göra den sista finputsningen och bland annat kratsa hovarna på henne, men det såg ut som om hon trampat i svart smörjolja, vilket jag inte kunde förstå när hon skulle ha gjort. När jag försökte kratsa bort "oljan" sjönk plötsligt hovkratsen djupt in i hoven och det började rinna blod. Hjälp, vad händer!? Hennes hovslagare bor 10 mil bort = vill inte åka ända hit för 1 häst och vi hade körförbud på hästtransporten. Min buttre man som normalt sett tycker att det daltas för mycket med djuren fixade en besiktningstid redan på måndagen och ställde upp och skjutsade ponnyn tur och retur, 20 mil, till hovslagaren efter jobbet. Anar att han förstår att hon är min ögonsten och att jag inte skulle bli så rolig att leva med om jag även skulle mista henne så kort efter 50-kgs hunden och favvokatten. 

Domen då? Hon hade trampat på något och skadat strålen, men prognosen är god. Hon går för närvarande gipsad, har inte ont och som jag förstått det (ska dubbelkolla för säkerhetsskull) ska hon få ta bort gipset om någon vecka.

Lördagen tillbringade jag traditionsenligt uppe på berget som vätskekontrollant vid den årliga löpartävlingen,sedan gjorde jag det enkelt för mig och tog med hela familjen till Tacoafton på campingen.

Eftersom jag är mästare på att skjuta upp gruvsamma saker och lägenheten var uppsagd tills i dag var vi tvungna att städa ur 2:ans lägenhet senast i går. Maken, som jobbar förmiddagsskift den här veckan, undrade om det var okej om vi åkte dit vid 20-tiden eftersom han hade en hel del att fixa med innan. Visst tyckte jag, eftersom lägenheten bara är en etta med kokvrå. Klockan hann bli 22 innan vi kom oss iväg och i samma ögonblick kom jag på att jag glömt bort mitt kvällsjobb. Det slutade med nattarbete, men som tur är har jag första semesterveckan och hästarna går ute dygnet runt, så jag kunde kosta på mig liiite sovmorgon. 

I stort sett alla djur har fått komma ut på bete och har inte hunnit börja rymma än, så lite andrum från djurskötseln har vi just nu, men då tycker i stället maken att det är lämpligt att fylla 50....

Menyn är ganska klar och partytältet är nästan uppe, men vart finns tiden och inspirationen för festligheterna?

Som grädde på moset behöver min gamla mamma extra hjälp och omsorg eftersom hon senaste åren börjat visa tecken på demens och inte alltid klarar vardagen på egen hand. Tack och lov har hon ingen självinsikt, utan tycker bara att det är trevligt med uppmärksamheten och att allt i övrigt är som vanligt.
Hoppas att jag finner tid och inspiration till åtminstone ett till inlägg i sommar?

Ha det gott så länge!

Sorg

Jag har senaste veckan tyckt att 50-kilos hunden varit väl håglös och på torsdagsmorgonen upptäckte jag dessutom att det rann snor ur vänstra näsborren, så veterinärbesök bokades på fredagen.
Jag trodde på sin höjd att han skulle bli hemskickad med en penicillinkur, men det var tyvärr allvarligare än så. Han har en stor tumör i gommen och jag fick välja på att avliva honom direkt, eller vänta tills på måndagen. Chock!
Jag valde att ge honom och mig helgen tillsammans.
Vi har varit och hälsat på "mormor och morfar" och lillhusse så dom fått ta avsked medans jag kämpat med gråten. Vi har varit på skogspromenad som jag har gråtit mig igenom. Fotat massor samt suttit/legat på golvet tillsammans och gosat med tårarna forsande.
Vilken tur att jag köpte en valp i fjol, annars hade det blivit alldeles för tomt i huset på måndag, men hon kommer aldrig att helt kunna fylla ut tomrummet som han lämnar efter sig.
Älskar dig förutsättningslöst min stora "kluns".

Sköna söndag

Såg på Facebook och Instagram hur gulligulligt och mysigt vänner och bekanta tillbringade sköna söndagen med familjemys. 

Nej, jag är inte alls avundsjuk eftersom maken jobbade 12-timmars skift och jag fick tillbringa söndagen i en inomhuspool som 3:an fixat åt mig i hönshuset. ;)

Vattenkaret till hästarna skulle fyllas och då brukar vi koppla slangen till vattenkranen i hönshuset, men den här gången glömde 3:an att kolla så den verkligen satt fast.

4:an som tack och lov fick för sig att titta till kycklingarna upptäckte förödelsen och kom med andan i halsen och skrek att alla kycklingar var döda eftersom det var översvämning ända upp till tröskeln.

Nu visade det sig att kycklingarna var dom som faktiskt klarat sig bäst eftersom dom bor i en kaninbur som fungerade som livbåt, men stickkontakten till värmelampan var det sämre med. Kortslutningen var nog nära eftersom det rök ordentligt ur den.

Nu är det i alla fall rent och torrt med ny spån och alla höns och kalkoner har ju "nytvättade" fötter. :)

1:an, som vanligtvis är anställd på en mjölkgård, är utlånad till oss i sex dagar för att hjälpa maken färdigställa diverse projekt innan vintern. I dag har dom t.ex. rest stommen till mitt blivande får/get stall. Jag längtar verkligen efter att det ska bli klart. Antalet getter håller sig ganska konstant, men antalet får har på 4 år gått från bara 2 till ett 20-tal, så dom har verkligen vuxit ur sitt gamla boende.

För två år sedan, den här tiden, blev getstallet inflyttningsklart.

Med hus igen

Vi har, ända sedan vi flyttade hit, arrenderat åkermark av en äldre man inne på byn.

För något år sedan flyttade han till, vad jag antar, ett äldreboende någonstans och hans hus har stått mörkt och tomt sedan dess. 

För ungefär en månad sedan såg jag, av en händelse, att fastigheten var utannonserad på Hemnet. 

Vi kollade med mäklaren om det gick att stycka av åkermarken, men det skulle bli för dyrt, så nu har vi i stället blivit med ett till hus. Ett beboeligt renoveringsobjekt från förra sekelskiftet.

Någon som är sugen på att hyra billig bostad kanske? :)

Vildvuxen tomt komplett med flaggstång

Där bakom skymtar åkern

Gamla köket på övervåningen

Det här rummet på tredje vinden hyrdes förr ut per natt till arbetare och resenärer. 

Förlust

Vi har bott på den här gården i drygt 13 år och i går hände det jag fasat för varje gång jag har haft djur på rymmen och hört tåget signalera.

Klövsjötackan Cilla och hennes årslamm blev påkörda och dödade av tåget. 

Med dom var även en fjolårsbagge som klarade sig undan med endast ett litet sår ovanför ögat.

När "järnvägen" ringde och sa att tre var ihjälkörda, men att ett får levde och verkade oskadat tänkte jag att det måste ju vara så uppskrämt och stressat att vi aldrig kommer att lyckas fånga det, men han stod bara och tryckte sig mot sina döda vänner och lät sig villigt infångas.

Killarna från järnvägen som var först på plats hade till och med fått klia honom och det är verkligen inte normalt.

Klövsjötackan Cilla