En morgon i höstas

Vaknar före klockan till en tjänstefri dag utan tider att passa och tänker att jag hinner ta det lugnt en stund innan barnen ska väckas. Konstaterar medan jag knyter på mig favorit morgonrocken och häller upp dagens första kopp att solen skiner från en klarblå himmel och jag ser fram emot en strålande vacker höstdag som jag kan spendera som jag vill.
Neeeej!!!! Jag glömde ju bort mitt städjobb igår! Springer i cirklar och försöker komma på i vilken ordning jag ska göra saker och ting för att det ska bli effektivast. Vrålar till barnen att dom måste kliva upp NU samtidigt som jag kastar fram frukost. Om jag rusar iväg till städet nu kanske jag hinner tillbaka hem tills 5:an ska skjutsas. Halvvägs ut genom ytterdörren, åter vrålande till barnen att dom måste kliva upp NUUUU eftersom jag inte kommer att vara hemma för att väcka dom en tredje gång, inser jag att städnyckeln ligger i andra bilen som maken har på jobbet. Skit och dynamit! Hastig omplanering av morgonen. Först skjutsa 5:an till skolan, sedan sitta i bilen utanför städet och vänta på att någon ska börja jobba och därmed släppa in mig. Tänker använda väntetiden till att räkna ut hur jag ska ursäkta mig för att inte ha skött mitt jobb. Innan jag hunnit ut till bilen tillstöter komplikationen "vi hittar inte våra gympakläder". Biter hårt ihop käkarna för att inte råka säga nåt olämpligt medan jag rotar igenom högarna med ovikt tvätt och undrar för mig själv hur svårt det kan vara att ha lite framförhållning. Komplikationen gympakläder löser sig och jag tar sikte på bilen, som givetvis inte startar. Säger stressat till 5:an att vi får ta motorcykeln i stället och börjar åter springa i cirklar i hopp om att komma ihåg vart alla hjälmar blivit stoppade. Då händer det otroliga! 1:an kör oannonserat upp på gården, visserligen bara för att fråga om han får lämna sin odåga till hund, men vad spelar det för roll, han har ju startkablar.
När jag kommer hem efter att ha skjutsat 5:an och ursäktande sluppit in på städet, hittar jag en glad och optimistisk 4:a, som borde ha suttit på en skolbuss vid det här laget. Busskortet är försvunnet och barnet tror sig därmed precis ha kommit på hur man kan slippa ifrån skolplikten. Ut  i bilen, som faktiskt startar och trotsa alla hastighetsbegränsningar för att ändå hinna i tid till skolan.
Nu sitter jag här med dagens andra kopp och funderar på om jag borde börja om dagen genom att gå upp och lägga mig igen?