Jag erkänner!

I vinter har jag inte prioriterat hästkörningen.

Om sanningen ska fram är jag faktiskt en mästare på att hitta på ursäkter för att inte komma mig iväg.

Det är för kallt, för blåsigt, för sent, jag har inte tid... enda giltiga skälet är väl i så fall att min hjälpreda 1:an inte är hemma på vardagarna och nordisen är lite stirrig precis när skaklarna ska spännas för.

Maken är ännu stirrigare i hästsällskap, så honom blandar jag inte in om det kan undvikas. ;)

Det har fått bli ridning i stället, men i dag kom jag mig äntligen iväg på en liten åktur.

När vi ökade till trav kom jag ihåg att jag hade glömt att stoppa in propparna i hästöronen.

Nordisen började, med stirrig blick, titta bakom sig samtidigt som han försökte springa ifrån det som orsakade skramlet, vilket orsakade ännu mer skrammel, vilket orsakade... Ja, du förstår säkert.

Det började i alla fall gå för fort för min smak och jag blev nästan orolig ett tag.

Det är en så häftigt känsla att få uppleva när kommunikationen med hästen fungerar.

Jag såg på öronen hur han lyssnade till mitt lugnande tal och efter en liten bit slog han av på takten och bestämde sig för att lita på mig när jag förklarade att det var helt okej med allt skrammel.

Att han sen bestämde sig för att det var en voltstart vi skulle göra när vi vände tillbaka hemåt är ju en annan sak. =)

När vi kom hem bytte jag till ponny och för att förena nytta med nöje band jag fast 50-kgs hunden i rockarden (naturligtvis med en "hästhandlarknut" för säkerhets skull).

Eftersom vi inte hade några hästar hemma på gården när han var valp tycker han att dom, till skillnad mot kossor, är mycket märkliga och spännande djur och brukar skälla mer än lovligt så fort jag ens närmar mig stallet.

Ponnyn brukar vanligtvis inte bry sig nämnvärt om honom, eller något annat för den delen, men nu tyckte hon att han var aningens irriterande som höll efter henne när vi skulle ut med vagnen.

Tjong så sparkade hon bakut rakt i skackeln. När inte det hjälpte testade hon att preja upp honom i plogkanten, men utan effekt. "Jamen då stannar jag väl och låtsas nosa på en snöklump då" såg hon ut att tänka, men när vi fortsatte följde ju likt f-b den där odrägliga jycken efter henne. "Okej, då springer jag väl i från honom då" och iväg for vi i full galopp, men hundrackar´n hängde ju med i alla fall. =)

Slutligen gav hon upp och accepterade att han flåsade henne i hasorna.

Nu sover hunden som en död gris och behöver ingen mer motion i dag.

Uppdraget slutfört! =)