I dag har jag fått skäll som aldrig förr!
En psykokund ringde och vrålade åt mig i telefonen inför hela min arbetsplats, inklusive chefen.
När psykokunden inte orkade vråla längre lämnade han över telefonen till sin fru som fortsatte att vråla, ivrigt påhejad av sin, i bakgrunden, trots allt fortfarande vrålande make. Jag måste faktiskt ge honom en eloge för uthålligheten.
Efter att behärskat, men fruktlöst försökt lugna psykokunden och han fru, i vad som kändes som en evighet, lämnade jag över telefonen och ärendet till min chef.
Då kastar dom på luren och går miste om chansen att tvåla till mig ordentligt!? Fegt!
Summan av kardemumman blev i alla fall att jag fick ryggdunk och beröm av mina "tjuvlyssnande" kollegor som tyckte att jag var beundransvärd som lyckades behålla lugnet och argumentera sakligt genom hela vrålsamtalet. Att jag egentligen var så arg att jag formligen tuggade fradga bortsåg dom vänligt nog ifrån.
Enligt den här artikeln borde jag nu vara glad och harmonisk.
Nja, jag vet inte det jag....
