Men, eller hur?

Det stavas lycka!

I går upplevde jag nog årets bästa sommardag.
Tragiskt att vänta med den tills slutet på augusti, eller hur?

Hela familjen, utom 1:an som "inte kände för det", packade badkläderna och fikaväskan och begav sig till mitt "paradis". En avsides badvik som ingen utom vi känner till, eller för den delen hittar till. Solen gassade och barnen badade medans jag och maken låg och slappade på den solvarma berghällen. Helt underbart!

50-kgs hunden skötte badvaktandet...

...tills något intressantare lockade nosen.

 

 

Installning

För två veckor sedan skulle vi ta hem kossorna som betat på Hembygdsgården i sommar och förberedde genom att sätta upp grindar till en fålla kvällen före. På morgonen var drygt halva gänget borta, men hittades senare på kvällen vandrandes efter en väg som går parallellt med järnvägen, som dom tydligen inte vågade passera i sitt försök att promenera hem själva.
I morgonbitti hade vi tänkt hämta hem kogäng nummer två från betet, men hör och häpna, dom kom promenerandes själva efter vägen, så nu är även dom installade. Nu väntar jag bara på att tredje och sista gänget som går på bete i en by ett par mil bort ska komma vandrandes dom också.

Tomt

1:an är levererad till gymnasieskolan igen och det känns så tomt.

 

Jag försökte ringa i kväll för att få höra rösten, men fick bara till svar "Kan jag ringa upp?". Nu tre timmar senare har jag fortfarande inte fått något samtal. Ska jag sitta uppe och vänta, vara jobbig och försöka ringa igen eller helt enkelt gå och lägga mig?

 

Jag har försökt få med mig maken ut på en ridtur, nu när vi tillsvidare har två stora hästar på går´n. Visserligen lyckades jag inte locka med honom i kväll, men det låter inte helt omöjligt en annan kväll. Hoppas, för visst är det väl sånt som kallas för förspel romantik? =)

Så var dom fyra



Hastigt och lustigt har jag blivit med fyra hästar/ponnyer.

Tjejen som haft Nordisen på bete i sommar kom med kort varsel in på en utbildning och hade ingen möjlighet att behålla Tinkern. Eftersom hans före detta stallkompis, Welshen, redan står här fick även han komma hit tillsvidare.

På grund av hans erkända koskräck fick vi rida en lååång omväg över berget och så att säga komma hem bakvägen för att garanterat inte träffa på några kossor. =)

Jag tycker att vi har fixat nog med action på byn för i sommar.